Dåraktig

Ibland gör man dåraktiga misstag som får mig att undra om man ens är människa. Jag sitter just nu ute på gräsmattan hos min kille med egen vilja bara för att vara envis. Han förtjänar inte sådant uppförande men iofs uppförde han sig inte så bra han heller (men jag är såklart värst just nu... bleh)
Jag vill inte att någon utav er ska tro att han är helt jävla dum i huvudet och elak som låser ut mig, jag bad praktiskt taget om det. Med tanke på att han stirrar ut genom fönstret lite då och då för att se om jag inte blivit våldtagen så bryr han sig. Men nej, jag vägrar gå in eller be om att bli insläppt för det känns då som att han har vunnit, att han nu kan göra vad han än vill med mig. Det såklart sitter kvar för jag blev mobbad i skolan. Alla vuxna sa alltid "bry dig inte om dem, visa dem att du är starkare och inte låter dig besegras" vilket är vad jag gör just nu. Men egentligen är det ju så idiotiskt, han är min pojkvän som bryr sig - inte någon okänslig mobbare. Suck och frustrationer. När ska jag egentligen lära mig att kommunicera? Alla de 7 åren utav mobbning, utfrysning och ensamhet verkar ha satte sig ett spår i mig. Förhoppningsvis lär jag mig det ganska snart så jag kan hantera våra tjafs bättre än vad jag gör, för han är redan på den nivån.
Just ja, vi började bråka över att han inte gillar morotskaka... Moget av oss eller hur?